"Swedish Trade, Maria speaking...?"
Drar mitt blackout-hänge åt sidan och låter solens strålar nå mitt trötta ansikte. Där står jag i några minuter och suger in livet nere på gatan som redan är igång. Snabbt gör jag mig fräsch inför en lång arbetsdag och går ut och trycker på hissen samtidigt som jag låser min dörr noggrant. Två gånger får jag vrida på nyckeln för att säkra mina nyinköpta skor och resten av mitt fina lilla liv därinne.
Går in i hissen och dubbelcheckar att pengarna och passet finns i väskan. Man vet ju aldrig om polisen har satt upp en sk. checkpoint på väg till jobbet, vilket är mer än vanligt dessa dagarna för att säkra staden lite extra utanför viktiga byggnader. Ser mig själv i den fina spegeln i hissen och ordnar klädseln samtidigt som jag fnissar till lite. ”Är det så här det känns att älska vad man gör?”, tänker jag för mig själv.
Kliver ut ur hissen och möts av dörrvakten som hälsar extra artigt på fröken.”Sabah el kheer” , hälsar jag tillbaka samtidigt som jag tar på mig mina solglasögon och går ut i solen. Möts där av full trafik, hög ljudnivå och människor lite överallt. Mannen som polerar skor sitter precis på samma plats som alla andra dagar, vid gatkanten brevid en nikotinbehövande kö precis vi kiosken bredvid. Jag ställer mig vid vägkanten i mina svarta mockastövlar med klack. Börjar irritera mig mer och mer för var gång bilar svischar förbi och sandkornen på gatan smutsar ner mina stövlar. ”Taaax!” ropar jag ut i trafiken. En bil tvärnitar precis framför mig och hoppas på att kunna tjäna extra drickspengar på en utländska, som är snäppet vassare än vad han tror.
Jag sätter mig i bilen och börjar studera Kairo, människorna som bara sitter där. Undrar vad dom tänker på? Är dom lika olyckliga som dom ser ut? Tio minuter senare stiger jag ur taxin och möts av en gigantisk samling av egyptier och libyer. Dessa har stått där hela veckan utanför Libyens ambassad, i hopp om att kunna åka dit och finna jobb nu efter diktatorns död. Springer in i byggnaden och hälsar på dörrvakten samtidigt som jag precis hinner med hissen. Möts oftast av en eller flera av det manliga könet som ber mig om lov för att få åka med i samma hiss. ”Varsågod”, viskar jag och stiger bak i hörnet och förundras över hur världen skiljer sig så mycket från land till land. Känns respektfullt på något sätt.
Jag låser upp kontorsdörren och går in och möts av en tystnad. Gud vad skönt! Älskar ju att vara först på plats. Går in i mitt kontor och loggar snabbt in på datorn för att kika det senaste på Exportrådets newsfeed. Där står det. ”STC Cairo welcomes Maria Isik as a new Trainee in the Middle East team ….I am positive that Maria will add a lot of value to our business and wish her the best of luck." Stort leende på läpparna och hjärtat fylls av lycka! Några minuter senare trippar en efter en in och kaffet serveras tillsammans med dagens dos av medicin. Skönt att man slipper bråka om vem som inte satte på kaffet sist… Vi vet ju all hur det slutar. Då ringer telefonen plötsligt och jag lyfter på luren med ett stort leende och säger;
”Swedish Trade, Maria speaking…?”
I den sekunden blir jag stolt över mig själv. Fy fan vad jag är bra.