”Vi måste visa förorten på ett mer nyanserat sätt”

Januari 2015 slår jag mig ner framför tv:n för att se ett nytt tv-program, Lyckliga gatan. Jag har egentligen inte en aning om varför jag ska titta på det för det innehåller inga beståndsdelar som jag har något större intresse av. I första programmet möter vi Arja Saijonmaa, som inte behöver någon närmare presentation, och Gee Dixon, en svensk hiphopartist från Flemingsberg. Programmet utlovar unika musikaliska möten över generations- och genregränserna, för att skapa nya tolkningar av både välkända svenska låtar ur den svenska musikskatten och hits ur hiphopgenren. Programledaren är Matar "Näääk" Samba som jag inte känner till sedan innan, men jag faller pladask!

Näääk lotsar mig som tittare in i programmet med en så naturlig charm att jag smälter, vem är han egentligen far igenom mitt huvud. Mötena mellan våra svenska gamla välkända artister och den nya generationen är naturligtvis inte helt okomplicerade på pappret, och visst ser man en hel del nervositet hos de medverkande, men Näääk för dem samman med en varsam och varm hand, hela tiden med ett leende. Han visar vägen till svensk musikhistorias konstigaste korsbefruktning och tillsammans med artisterna och de truliga bröderna Salazar från Redline Records så skapas magi, ja, jag överdriver inte! Under de två säsonger som har gått har jag inte missat ett avsnitt. Vi har mött Harpo och Samboii, Mats Paulsson och Linda Pira, Cleo och Håkan Hemlin, Owe Thörnqvist, Sveriges första rappare som mötte Keya, för att nämna några. Och i alla program så möts artisterna i en så otroligt stor och varm respekt för varandra. Alla lägger stor energi på att förstå den andres verk för att göra det rättvisa i sin tolkning, sist men inte minst, så är finalen placerad i de unga artisternas respektive förort där alla generationer möts för att höra de medverkandes tolkningar av låtarna. Med enkla medel så har produktionen skapat en plats där alla kan vara med och känna både stolthet och glädje över sin förort.

Med dessa ord sagda så förstår ni att jag är lite nervös över mitt möte med Näääk, ja, lite starstrucked om jag ska vara helt ärlig. En av eleverna på IHM i Stockholm hjälper mig med kontakten och till slut så möts vi på Medborgarplatsen för ett samtal.– Hej Näääk, eller ska jag säga Matar? Hur tänkte du när du fick frågan om att vara programledare för Lyckliga gatan?– Hej, Matar blir bra :-) Hur tänkte jag? Jag har hållit på med hiphop i ganska många år och även om vi syns mer idag än tidigare, så har det aldrig funnits något program där hiphopen har fått vara i fokus på riktigt – så det kändes som en spännande utmaning. När vi började jobba med programmet blev tanken på att blanda genrer och olika generationer tydligare. Vi är en ganska liten produktion, och alla gillade den tanken mer och mer. Ju större klyfta vi skapade desto mer spännande möten blev det och tanken var hela tiden att göra ett ganska enkelt program där stunden fick avgöra och folk fick vara sig själva.

Det blev många fina möten och flera har kontakt med varandra än idag. Det är ju sånt man kan hoppas på men inte riktigt vågar tro på innan.

– Men kände du att det här var ett program som kunde påverka positivt ute hos oss i TV-soffan?

– Jag är själv från Rinkeby, men flyttade till Gullmarsplan i tonåren, men på något sätt så är man alltid kvar i förorten med hjärtat. Vi måste alla börja visa förorten på ett mer nyanserat sätt, det finns mycket bra där också, och det var därför som framträdandet alltid var i någon förort. Vi ville skapa en folkfest i en miljö som alltid får skit, och det lyckades vi mycket bra med tycker jag. Alla som ville fick hjälpa till med att iordningställa spelplatsen och alla var välkomna att delta. Jag tror att vi har öppnat upp ögonen hos många.

– Vad hände med dig själv som person när du såg hur lyckat det blev?

– Jag förstod först inte hur stor kraft och genomslag det kunde bli men när jag såg det första programmet på TV så blev jag oerhört glad och stolt över vad vi lyckats åstadkomma. Vi lyckades skapa ett program som gav skratt, gråt, hopp och stolthet. Hiphopen fick fint utrymme och jag tycker artisterna från båda världarna gjorde ett mycket bra jobb. Det är inte lätt att göra om någons låt och tolka den på sitt eget sätt när man är så långt ifrån varandra. Dessutom fick förorten en liten revansch och förhoppningsvis så fick vi bort lite barriärer också. Genom musiken kan alla mötas, det är verkligen ingen klyscha!

Det finns så mycket positiv kraft i förorterna som aldrig får blomma, och om den blommar så ser man den inte för man har på sig glasögonen som bara hittar fel.

– Men hur kan man komma till rätta med detta?

– Lyckliga gatan är ju ett litet exempel men det behövs fler, många fler. Jag tror mammorna i förorterna måste explodera, ta tag i sina ungdomar och gå samman för att få kraft. Här skulle man försöka hitta någon form av stöd, eftersom många av dem kämpar på för att få vardagen att fungera och kanske känner att de inte räcker till. Men är de några som har respekt ute i förorterna så är det mammorna!

– Du hamnade själv i blåsväder för några år sedan då du blev anmäld för hatbrott för att texten i “Vare Värt Det” uttrycker våldsförhärligande textrader gentemot kvinnor.

– Ja, det är inte första gången jag trampar fel, men det var nyttigt. Jag skrev en låt om de känslor man kan få när man drabbas av otrohet och uttryckte mig väldigt överdrivet, som man ofta gör i hiphop. Men jag har aldrig haft för avsikt att begrava några kvinnor i Årstaviken. Jag var inte så gammal när jag skrev låten, vilket absolut inte är något försvar, men idag förstår jag att det kunde tolkas bokstavligt och jag har försökt att få bort låten från nätet så gott jag kunnat. Att ta avstånd mot våld särskilt kvinnovåld är väldigt viktigt för mig och jag bad om ursäkt till Lisa, som gjorde en anmälan, och alla andra som blivit illa berörda.

– Du säger att du trampat fel tidigare, berätta!

– Jag åkte dit för att ha sålt droger och satt inne nästan ett år, det var en jävla läxa. Jag har väldigt stor respekt för min mamma och jag såg hur besviken jag gjort henne. Hon sa att vad jag än gör så kommer hon att backa mig men att det finns så mycket annat att bli bäst på än att sälja droger. Det var dags att sluta ta den enkla vägen och jag såg hur det lös ur hennes ögon: Snälla, fortsätt inte med det här. För mig är mamma väldigt speciell och hon har hjälpt mig på alla plan.

– Du säger att detta var två väldigt nyttiga läxor för dig, men för mig, som inte är så insatt, får jag bilden av att hiphopen ganska ofta är våldsförhärligande, lite gangsta, drogrelaterad och kvinnoförnedrande, hur ser du på det?

– Hiphopen föddes i Bronx på 70-talet, en värld som innehöll mycket av det du räknar upp, så det kanske inte är så konstigt att du har den bilden. Hiphopen har utvecklats mycket genom åren men närheten till vardagen i förorten finns naturligtvis kvar, med bland annat våld och droger som finns där ute. Men jag skulle säga att väldigt mycket av hiphopen idag handlar om att peppa varandra i en tuff tid, en hel del om kärlek, både lycklig och olycklig. Utanförskap och vänskap är inte heller helt ovanligt, men det är ändå så att många har en tuff bakgrund och det är den som skildras, lite som Ebba Grön var om man ska relatera till den musik du gillar. Idag har vi väldigt många bra tjejer på hiphop-scenen och det har också hjälpt till att utveckla svensk hiphop, och det är många nya som kommer vilket gör att klyschorna sakta växer bort.

– Om vi går tillbaka till programmet, Lyckliga Gatan, så måste jag ändå fråga om du fick någon favorit i alla dina möten?

– Det går inte, alla är mina favoriter på något sätt! Här möts människor med olika bakgrunder och tar sig tiden att lyssna på varandra, att försöka förstå varandra och vänskap byggs, hur kan alla dessa inte vara mina favoriter? Däremot så skulle jag vilja nämna Harpo, inte för att favorisera, utan för att jag hade en relation till mycket av hans musik sedan innan men aldrig sett eller hört talas om människan. Hans historia och sättet han gick vidare på var väldigt gripande, stort!

– Om jag nu tror att det kommer en ny säsong, även om du inte får säga om så är fallet, så skulle jag gärna se Thåström möta någon av hiphopens kommande stjärnor, vem skulle du vilja se?

– Thåström skulle naturligtvis vara spännande men klyftan kanske inte är så stor, han är ju en förortskille från Högdalen, men visst. Jag skulle nog gärna se att Mauro Scocco var med, en stor låtskatt och det skulle vara spännande att se hur han skulle tolka något från hiphop-genren.

– Du har mycket åsikter om livet i förorterna och du tänker en hel del kring frågorna om hur man kan förbättra miljön där. Har du aldrig funderat på att ge dig in i politiken?

– Nej, visst har jag tankar om livet där ute, och jag försöker påverka på mitt sätt, men politiker är inget för mig. Jag står gärna för mina värderingar men blir det stora diskussioner så väljer jag ibland att backa. Det kan kännas lite fegt, men jag är inte den typen som har orken eller lusten att ta alla fajter. Jag försöker se positivt på livet och hoppas också att jag ibland kan inspirera andra att göra det, att försöka få folk att ändra målbild kanske är min roll i politiken, men partipolitik, nej, aldrig!

Men det är kul att möta människor och höra vad de tycker och tänker, det utvecklar mig, och det får jag göra idag, både inom musiken och när vi gjorde programmen.

– Jag måste säga att det var fantastiskt roligt att träffa dig, att se att du är lika mysig i verkligheten som på tv, stort tack!

– Tack själv, jag tycker också att det var skoj!

En timmas intervjutid blev drygt tre timmar och jag går därifrån riktigt lycklig. Matar är en naturlig urkraft som verkligen utstrålar positivitet och jag ser fram mot att han snart dyker upp i tv-rutan igen, för det gör han i någon form, det är jag säker på. Aludd