Hur duktig är du?

Hur de får jobba över. Att de snittat 60 timmar per vecka senaste 511 åren. Att bolaget hade gått i konken om de inte gjort detta. De är egentligen de riktiga hjältarna. Superman, släng dig i väggen lixom. De är grymma för att de jobbar sååå mycket.

Bullshit skulle jag vilja säga. Det finns ingen, eller i alla fall väldigt få människor som är totalt oersättliga. Jo visst, jag är inte korkad, jag förstår att man ibland behöver jobba över för att bli färdig, för att saker dyker upp som man inte planerat och så vidare. Men att jobba jämnt och ständigt extra? Nä, då är det någonting som är fel. Antingen med planeringen och arbetsbelastningen, eller på en själv. Ofta tyvärr är det sistnämnda väldigt delaktigt i det här.

Jag upplever att många av dem som jobbar så där mycket, har skapat sig en identitet kring detta. ”Se på mig, jag är så jäkla viktig och duktig att jag måste jobba hela tiden”. ”Jag har ingen semester iår för jag kan lixom inte vara borta från jobbet, då kraschar allt” För mig är övertid något onödigt ont. Och ett misslyckande. Jag skulle hellre vilja vända på det, den som hinner klart med sina uppgifter på färre timmar är den duktiga i gänget. Om man varit så jäkla bra på det man gör, borde man inte då klara av sitt arbete snabbare?

Häromdagen träffade jag en man som frågade om jag jobbade mycket på grund av min roll. Jag kan faktiskt ärligt säga nej till det idag. Jag jobbar inte mycket mer än alla andra. Återigen, ibland blir det sena kvällar och jobb på helger. Men det hör absolut till ovanligheterna.

Jag ljuger om jag säger att det alltid varit så. I början tyckte jag också det var ”fint” att stanna över. Det skulle man ju göra som chef. Komma först och gå sist. Idiotiskt. Jag mådde ju skit. Men visst fan var jag ”duktig”. Jag jobbade ju hela tiden. Och hade ingen semester. De få dagar jag var hemma, stressade sönder mig. Nästan att jag såhär i efterhand hade velat åka tillbaka några år och ge mig själv en rejäl smäll. Arbetet med att driva företag tar ju aldrig slut. Man kan jobba hur mycket som helst.

Blir det bättre? Nej. Snarare tvärt om. Man behöver pausa. Tänka på annat. Få distans. Och ja, det har jag lärt mig den hårda vägen. Jag slog i botten rätt rejält. Jag var ju så duktig. Inget funkade utan mig. Snacka om skev världsbild.

Jag har insett, att de bästa idéerna jag får kommer när jag är ledig. Och när jag sover. När vi startade Concept, vaknade jag en morgon och hade under natten gjort vår första budget. Jag hade ett block vid sängen som jag skrivit på. Jag behöver få tid att tänka. När jag tänkt klart, då faller allt på plats av sig själv. Den där stora uppgiften som kändes omöjlig är plötsligt klar. Om jag är på jobbet hela tiden, finns inget utrymme för den typen av tankar, reflektion. Jag måste få sitta på altanen, jag behöver ta en joggingrunda, åka till hästen. Jag måste också få umgås med de som betyder något. Min familj, släkt och vänner. Dricka vin, shoppa för små brallor, gräva i trädgården… Och då vill jag ändå påpeka att jag ÄLSKAR mitt jobb.

Om man är ärlig, vad är egentligen viktigast? Familjen eller kvartalsrapporten? Nu menar jag självklart inte att man ska ta allt med en klackspark. Man ska göra sitt bästa i alla lägen. Men man behöver ibland välja sina strider. Livet pausas inte för att man jobbar sent. Som vanligt, det finns alltid undantagsfall. Men eftersom jag är expert på att generalisera och dra alla över en kam, så gör jag det igen. Och jag är ändå rätt övertygad att de flesta håller med mig om vad som är viktigast. För er andra, när ni slår i botten, ta er upp snabbt, och gör om och gör rätt. Ingen kommer tacka en duktig men trasig själ.