Första gången
Premiär för mig att föreläsa (det låter så fancy, föööreläääsa, men att säga "jag ska tjöta lite änna", känns inte riktigt rätt det heller). Jag skulle prata inför ett gäng ekonomielever på Hulebäcksgymnasiet i Mölnlycke. När jag frågade vad de ville att jag skulle prata om fick jag svaret, typ dig själv, dina framgångar, misslyckanden, tips på hur man gör karriär… Ja jo men visst, för jag är ju facit, lixom.
Jag har inte problem att prata inför folk. Så länge som det inte handlar om mig. Då blir det plötsligt personligt. Och lite jobbigt. Eller rätt så mycket jobbigt. Jag blir den där självkritiska elaka personen som inte längre är min bästa vän, utan min värsta fiende. Jag har jättesvårt att se vad jag har att berätta som skulle vara intressant för någon annan. Kvällen innan när jag försökte göra klart en liten presentation så tänkte jag ”Jooo men visst har jag nog en liten, liten förkylning pågång, jag får vara hemma sjuk imorgon. Synd. Typiskt.”
Fast samtidigt skulle jag aldrig tillåta mig själv att fega ur. Vara en jävla mes. Jag vill föreläsa om mina tankar och upplevelser. Då är det bara att göra det. Jag gillar inte människor som pratar om saker de vill göra, men aldrig gör det. Då kan jag ju inte vara likadan själv. Dessutom vet jag ju att det är när man går utanför sin bekvämlighets zon som man utvecklas. Jäkla skit.
Så, jag var ju såklart inte sjuk. Istället klev jag upp på scen, inför en publik som ser sådär måttligt road ut. Ni vet, den där sista-timmen-innan-man-slutar-för-dagen-roade. Jag förstår dem. Jag var likadan. Jag blev tilldelad en mikrofon. Alltså inte någon såndär smidig sak, utan en rejäl relik med sladd. Jag kände mig som Carola när hon stegar höger-vänster, höger-vänster i nån video för längesen i en gul klänning, sjungandes sådär innerligt och känslosamt med en fläkt som lite sensuellt får håret att fladdra… Ja ni förstår.
Hur som helst, jag började i alla fall att prata, om än lite darrigt. Allt eftersom jag pratade blev det lite lättare. Jag berättade om mig själv, min uppväxt, familj, intressen. Jag berättade att jag vetat tidigt att jag vill jobba med att leda och förändra. Jag berättade om Concept. Varför vi startade, vad vår affärsidé, vårt erbjudande och om vårt arbetssätt. Vilka kunder vi har förmånen att få jobba med. Jag pratade om priset Årets unga VD, och varför jag tror att just jag vann. Jag pratade om hur jag ser på ledarskap och att jag tror vi står inför förändringar. Avslutningsvis berättade jag om sådant som varit viktigt för mig, både bra och dåligt. Hur jag tänker i med och motgångar. Jag pratade i nästan en timme (mikrofonen dog efter några minuter så jag slapp känna mig som Carola hela tiden- skönt!) och sakta men säker så tyckte jag mig ana en ökat intresse. Jag fick faktiskt ett gäng frågor efteråt, smarta frågor, som visade att de lyssnat. Det gjorde mig glad.
Jag kan absolut komma på en hel massa punkter som jag kan förbättra, göra om och göra rätt. Men, jag är faktiskt stolt över mig själv att jag ändå gjorde det. Jag menar, det kunde vara mycket värre. Jag svimmade inte tex. Och så farligt var det ju inte. Snarare ganska kul, eller nä inte ganska kul, utan bara kul. Det var kul! Jag vill gärna föreläsa, jag vill visa att det går om man vill, och om jag så ens bara inspirerar en endaste-enda människa, så är jag faktiskt nöjd.
Tror ni att jag är nervös? Ja.
Kommer jag vara ”sjuk”? Nej, absolut inte. Jag vill göra bättre ifrån mig, och då måste jag prova igen. Svårare än så är det inte. Gör om och gör rätt, ja ibland får jag smaka på min egen medicin.
